Om alibi för systemkritiker

Det var längesedan jag skrev här på bloggen. Orsakerna har varit flera men idag tänkte jag ändå diskutera ett fenomen som har kunnat observerats i Sverige under åtminstonde en tioårsperiod; mycket längre än så om man expanderar resonemanget.

Idag kan man i SvD läsa om hur invandrare i Sverige årligen donerar pengar till vänner, släktingar och organisationer i utlandet (oftast hemländerna). Det rör sig om väldigt stora summor; hur mycket pengar det handlar om vet man inte då Svenska myndigheter inte har brytt sig. En summa som tas upp i artikeln är donationer (s.k. remitteringar) från västländer till U-länder av ett värde på tre gånger världens samlade bistånd till dessa länder. Hur mycket pengar som strömmar ut ur Sverige vet man inte – artikelförfattarna (Jan O Karlsson m.fl.) menar att det är viktigt att myndigheterna rapporterar korrekta siffror till världsbanken. Jan O tycker att det är viktigt att samla kunskap om remitteringarnas art, volym och mottagare men lyckas inte motivera varför.

Vidare kläcker man i artikeln ur sig några fakta som jag reagerade på. Exempelvis säger man att bland Sveriges befolkning är över 13% födda i utlandet. Alltså första generationens invandrare. Varför uttrycker man detta faktum? Vad har det för relevans? Det skulle ju nämligen kunna fungera som en ögonöppnare för läsaren att vi har haft en ohållbar invandringspolitik. Begrunda meningen där denna fakta presenteras:

Sverige är också ett stort och viktigt invandrarland. Över tretton procent av Sveriges befolkning är född utomlands. Många av dem skickar pengar till släktingar och anhöriga i sina ursprungsländer. De insatser som görs av Sveriges kanske viktigaste biståndsarbetare är osynliga. Det är inte värdigt Sverige.

Med ord som ”viktigt” och ”insatser” och ”värdigt” framstår det som att Jan O anser att detta är något gott, ett intryck som man får i resten av artikeln. Men det är ändå något här som inte stämmer. Kanske är det långsökt men jag får en känsla av att hela artikeln egentligen går ut på att få läsaren att reagera mot detta utflöde av resurser ur landet. Ett intryck som stärks när man läser de arga kommentarerna till artikeln.

Artikelförfattarna framställer dessa donationer som något gott. Han hyllar dessa personers givmildhet och han argumenterar för att Sverige bör hjälpa dessa i deras strävan. Personerna som donerar väljer ju att själva ha en lägre levnadsstandard för att höja släktingarnas. Därför bör Svenska staten stödja dessa biståndsarbetare, bland annat genom att sänka kostnaderna för remitteringar till utlandet. Underförstått i det resonemanget är att det är fullt möjligt att leva i Sverige på olika grader av levnadsstandard, utan att det lider någon nöd på en. Är det vad Jan O verkligen vill förmedla? Svensken är nog vid dethär laget medveten att arbetslösheten och bidragsberoendet är extremt högt bland invandrare, i visssa grupper mycket större än hos andra invandrargrupper (jämför: holländare och somalier). Om läsaren kan addera 2+2 kan denne göra följande slutsatser:

1) Den genomsnittlige utomeuropeiska invandraren lever i stor utsträckning på bidrag.

2) Dessa bidrag finansieras i huvudsak av Svenska skattebetalare.

3) Bidragen invandrare får räcker tydligen till att en ansenlig mängd pengar avsätts till anhöriga i hemländerna. ”Minimal levnadsstandard” gör inte skäl för orden uttrycket är sammansatt av.

4) Svenska skattebetalare finanseriar ofrivilligt och utan att ha blivit tillfrågade människors leverne och organisationers verksamhet i andra länder.

Jag frågar mig om inte Jan O m.fl. själva inser att läsaren skulle göra dessa slutsatser och om det egentligen är avsikten med artikeln så kan jag bara dra slutsatsen att man försöker framställa detta som något bra för att få ett alibi. Jan O kan inte anklagas för att hetsa mot invandrargrupper som dränerar landet på resurser. Han skriver att detta är något fint, men efterlyser ändå grundlig inspektion för att ”får mer kunskap”. I vårt land gör man inte ens kartläggningar av de mest fundamentala och basala saker inom vissa områden, medan vi är världsledande inom kartläggning av andra områden (folkbokföring, näringsdekrlaration mm). Är Jan O i själva verket en kritiker av det rådande systemet men skriver artikeln på ett sådant sätt att han blir immun mot rasistanklagelser?

Den uppmärksamme läsaren kanske funderar över vad det är för organisationer jag syftar på att man donerat till. Det har uppdagats att personer i Sverige har fejkat handikapp och genom det nya systemet där en handikappad kan välja sin egen son/dotter/anhörig som assistent kunnat lura systemet på mångmiljonbelopp. Det har också uppdagats att pengar som man lurat till sig donerats till Al Qaida. Sitter inte på en källa för detta just nu men hittar jag den skall jag komplettera med den. Här tar man upp fusk med assistentersättningen.

Slutligen vill jag säga några saker om välfärdsystemet.  Tanken med våra ersättningssystem är att de som för tillfället står utan jobb skall klara livhanken, och skulle man få ett barn skall inte bristande ekonomi tvinga folk till infanticide. Allt i sin ordning så länge inte systemet missbrukas. Systemet bygger på en vilja att bidra till det gemensamma. Missbrukas systemet undergräver det viljan att bidra. Hur ser situationen ut anno 2011? Uppenbart är att enorma summor pengar årligen flyttas från Svenskar till invandrargruper genom vårt välfärdssystem. Hur mycket vet vi inte. Sådant förs ingen statistik kring. Nu vet dessutom många Svenskar att dessa inte enbart finansierar hundratusentals invandrares leverne via skattesedeln, utan man finansierar även deras släktingar i andra länder. Pengar som försvinner från Svenska marknaden och dränerar inte bara förtroendet för välfärdsystemet utan även Sveriges ekonomi. Det kan vara en poäng att notera att detta knappast kan sättas i system om man inte har en välfärdsstat att mjölka på pengar. Balter och Polacker som jobbar kortare perioder på Svenska byggen och tar med sig en rejäl lön till hemlandet efter avslutat arbete tror jag inte folk i gemen har problem med. Skall man då slopa välfärdsstaten? Jag kan tänka mig att många som vill nedmontera ersättningssystemen kan få vatten på sin kvarn. Om de vågar ta upp dethär missbruket som argument är dock mindre troligt. Men likt Jan O kan nog de liberala tankesmedjorna lyckas linda in det så det låter bra. Troligtvis att man kombinerar nedmonterande av välfärd med arbetskraftinvandring så blir näringslivet dubbelnöjda. På kort sikt. På lång sikt kommer de tvingas lägga ner eller fly landet. Men det hör inte hit. Uppenbart är att det uppstår problem när man kombinerar välfärdsstat med mångkultur, något som Oskorei konstaterar här. Man får nog helt enkelt tvingas göra ett val; antingen välfärdsstat eller mångkultur.

Det finns otaliga fler exempel på att människor med alibi kan kritisera sytemet medan det omvända gäller för personer utan alibi. Tanja Bergkvist är ett lysande exempel. Som Sveriges främsta kritiker av genusvansinnet har hon gjort ett förträffligt jobb, delvis i skydd av sitt alibi som kvinna och mamma. Hon besitter dessutom stor humor och äger en vass penna. De första som fick utrymme i de stora dagstidningarna att öppet kritisera aspekter av massinvandringspolitiken var personer med ursprung utanför Sverige. Jag läser frekvent forumet flashback och det är inte alls ovanligt att man läser meningar i stil med: ”hur kan jag vara rasist, jag är ju själv blatte…”. Det verkar ligga inbäddat i folks tankemönster detta, och det är något typiskt obra.

Annonser

Biskop Tomas frihetssång.

Frihet är det ädlaste ting

Som sökas må all verlden kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig sjelfvan vara huld,
Du älske frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.

Frihet må liknas vid ett torn,
Der väktarn blåser i sitt horn:
Det klingar så klart och vida!
Om från det tornet ut du går
Och en annan det i händer får,
Då fäller du tårar strida.

Hafver du frihet fått i hand,
Lyck väl till och bind om band,
Att ej hon dig förlåter;
Hon liknar falken, stolt och snar;
Om en gång bort han flugit har,
Du får honom icke åter.

Nu råder jag dig: haf frihet kär,
Om grant du märker hvad frihet är,
Hvad trofast hon dig bringar!
Frid och frälse drager hon hem,
Hugnad och glädje allom dem,
Som skyggas av hennes vingar.

Frihet tröstar genom sitt namn,
Frihet är en segerhamn,
Som månde de sina vakta,
En hamn, som skyddar mot vind och våg;
Frihet beskärmar hög och låg,
Ty bör man frihet akta.

Du ädle svensk, du statt nu fast
Och bättra det, som hittills brast!
Låt ej din håg förvända!
Du våge din hals och så din hand
Att värna ditt eget fädernesland!
Gud skall dig trösten sända!

En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så göra de vilda djur för visst,
Nu märk, hvad du bör göra!
Gud hafver gifvit dig hjerta och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!


Rätta in dig i ledet

Som journalist och kolumnist bör man, om man håller brödfödan kär, med jämna mellanrum försäkra kultursverige och Den Nya Klassen om att man fortfarande är gudsfruktig och har de rätta åsikterna. Ett sätt att göra det är att erkänna sig som anhängare av den postkoloniala doktrinen. I den postkoloniala doktrinen ingår en historiesyn som är indelad i förkolonial era, kolonial era och postkolonial era. Kolonialismen och frånvaron av densamma anses vara central för såväl de koloniserade länderna som de koloniserande länderna. Enligt postkoloniala doktrinen råder fred och fröjd i den tredje världen under den förkoloniala eran. Myten om den ädle vilden är norm bland anhängarna (se Stephen Pinker – The Blank Slate). Detta är förstås blott fantasier, skapade för att passa in i en från väst konstruerad världsbild, som lätt kan motbevisas av de många inslag av konflikter, krig och katastrofer som inträffat i tredje världen innan kolonialismen. Det är dock ej vad dagens inlägg skall handla om. Kolonialismen har sedan förstört de utsatta länderna, bortom all räddning. Enligt postkoloniala doktrinen har västvärlden all sin rikedom att tacka de koloniserade länderna för; det var genom att vi sög ut kolonierna som vi kunnat skapa vårt välstånd. På samma sätt har de koloniserade länderna all sin fattigdom att tacka väst för. Detta postulerar doktrinen, ty den är i supremacistisk i sin rätta betydelse; väst har genom historien alltid varit den aktiva parten, och agressorn. Söder/öster har varit den passiva, den utsatte, och dess öde har uteslutande dikterats av västs handlingar. Begrunda detta! Man jämställer inte övriga civilisationer den västerländska i detta avseendet. Doktrinen är rasistisk (i ordets ursprungliga betydelse) även om dess anhängare oftast inte är medvetna om det. Detta är möjligtvis den allra mest uppenbara bristen i doktrinen, och den som kanske är lättast att angripa.

Förutom att postkoloniala doktrinen är supremacistisk och rasistisk så är den dessutom pervers. Den säger nämligen att för de brott som våra förfäder begick mot övriga världen skall vår generation sota för. Vi har ärvt en synd som vi ej genom några avlater någonsin kan återgälda. Vi bortser från så uppenbara brister som att de Nordiska länderna och andra, landbundna Europeeiska länder inte har haft några kolonier att tala om; doktrinen ser nämligen till det etniska kollektivet. Här tangerar doktrinen etnomasochismen. Vad vi däremot kan göra för att tillfälligt köpa oss fria under vår livstid är att då och då köpa sig fri genom privat finansierat avlat i form av donationer och olika fadderprojekt, utöver det statsfinansierade avlatet genom Sida. Ett annat sätt för att befira sig från synd är att som Lars Berge i SvD bidra med att indoktrinera folket.

Lars Berges artikel beskriver en rörelse som vuxit fram på internet, scambaiting. Scambaiting går ut på att svara på internet bedragares email, låtsas vara en person med mycket pengar och ”nappa” på bedrägeriet. I de allra flesta fall har det rört sig om de ökända ”nigeria-breven” som har florerat på internet under en längre tid. Scambaitern bedrar sedan bedragaren genom att få denne att straffa sig själv. Scambaitern får bedragaren att tro att han skall kunna lura till sig någon annans pengar, men först krävs en motprestation genom att resa långväga eller på annat sätt göra sig till. Oftast handlar det om att få bedragaren låta sig fotograferas poserandes med en förnedrande skylt i handen.

En bedragen bedragare

Scambaiters utdelar straff till brottslingar som annars hade gått ostraffade. Det är så de själva ser på deras verksamhet. En sorts medborgargarde, som växer fram i brist på en traditionell instutition som kan stoppa brotten. Straffet som utdelas, om visserligen förnedrande, så är det betydligt lindrigare än vad straffsatserna i de allra flesta länder har för bedrägeri av den storleken det rör sig om. Men ännu viktigare: syndaren utför straffet själv, medvetet. Bedragaren utför handlingen vid fullt medvetande om att det leder till att han/hon kommer kunna lura till sig sitt offers pengar. Nu finns det säkert de individer som ägnar sig åt scambaiting som gör det av sadistiska eller andra skäl, men sajten www.419eater.com har tydliga etiska riktlinjer för vad som är lämpligt och försvarbart. Det är just denna sajt som Lars Berge riktar sin kritik mot. Han har spenderat tillräckligt med tid på sajten för att ha luskat ut de mest varierade bestraffningarna bedragarna har utsatts för, men han har uppenbart inte tagit sig tid att läsa FAQen och de etiska diskussionerna. Berge vill också i sin analys reducera alla bedragare till att härstamma från Nigeria och alla scambaiters till att vara välbärgade västerlänningar, och dessutom få scambaiting till att bli en ny sorts ”kolonialism”. Han vill få det till att scambaiters medvetet (på grund av vårt folks inneboende ondska?) försöker sätta dit just Afrikanska bedragare. Hade Berge tagit sig tid att läsa lite på forumet hade han insett hur bristande hans analys är:

”We bait the scammers that come to us. […] None of these sources differentiate between colour, race or ethnic origin, so we have no way of knowing what their characteristics are  the only thing we know for sure, or care about at all, is that they are scammers. […] The scammers can choose to be whatever race, colour or ethnic origin they like, and baiters usually have no way of knowing whether they are telling the truth. […]Yes, a lot of the trophies and pictures you will see here are of people who are from, or claiming to be from, Nigeria. There are a lot of Nigerian scammers, as 5 minutes research on the internet will tell you. As we often reitierate here, that does not mean that all scammers are Nigerian, nor that all Nigerians are scammers. The vast majority of Nigerians are law-abiding citizens, and we know that a good many of them are appalled at the reputation that widespread scamming has inflicted on their country. We share their disgust. […] White scammers exist and we bait them. Scammers claim to be from all over the world, and there are indeed scammers all over the world. Many of the love scammers purport to be white Russian women. We have no idea whether they are, in the same way that we have no idea if someone claiming to be a black Nigerian actually is what he/she claims to be, but the chances are that we are baiting a significant number of white European, East European or Russian love scammers. We also bait a number of cheque scammers who say they are from China, and charity scammers who purport to be from all over the world, including Asia, Indonesia (especially after the tsunami), or the US (after the Katrina hurricane notably). We have no way of knowing their race, colour or ethnic origin, and it is immaterial to us. […] We have long-standing members who are Nigerian, and also receive comments from Nigerian visitors to the site. Not one of our long-standing Nigerian members has complained that the ethos of the site is racist.”

Ovanstående citat talar för sig självt. Lars Berge skämmer ut sig själv och sviker sitt journalistiska uppdrag (eller gör han det?). Frågan är om Lars verkligen missade att läsa om sajtens etiska policy eller om han uteslöt det medvetet från sin artikel och sin analys. Om han faktist såg diskussionen när han gjorde sin research, skulle han inte ha kunnat problematiserat fenomenet och gjort en många gånger intressantare artikel? Journalisten ger oss en antydan till nyckeln till svaren på våra frågor i sista meningen i hans artikel (ävenom om han kanske inte inser det själv):

Två århundraden efter slaveriet avskaffades i stora delar av världen är det till Slavkusten och Lagos slumstäder som mängder av våra uttjänta datorer och kontorsmaskiner smugglas. Det avslöjade Greenpeace i samarbete med brittiska Sky tidigare i år. Det är även härifrån som de flesta Nigeriabreven skickas. Logiken är enkel: Ta hand om vår skit. Men nåde er ifall ni skulle våga göra anspråk på våra rikedomar.

Kodorden är: logiken är enkel. Lars vill inte problematisera. Han vill att det skall vara enkelt. Han vill att verkligheten skall passa in i Doktrinen, och gör den inte det får man banka och slå tills den passar.


Sigurd Ring

Enligt dikten Ynglingatal skall de tidiga Sveakungarna tillhört Ynglingaätten. Ättens namn kommer från den som benämns som Yngve-Frej som troligtivs är densamma som Vanerguden Frej. Av de omkring trettio personer som nämns i sångerna är det bara några enstaka som man med någorlunda säkerhet kan hävda har varit historiska personer. Inte på grund av att källorna är motsägande utan för att källorna inte lever upp till dagens krav på vetenskapliga källor. Ynglingatal var en sång författad av den Norske kungen Harald Hårfagers hovskald. Ynglingaätten, som enligt sången anger både Oden och Frej som Sveakungar, regerar i Svitjod fram till Ingjald Illråde.

Ivar Vidfamne skall enligt sagan vara en skånsk kung som efter att han tågar mot Ingjald även blir Sveakung. Ivar skall ha tillhört Skjöldungaätten, en Dansk kungaätt som härstammar från Odens son Skjold. Ivar skall enligt myten haft Historikerna anser Ivar Vidfamne vara en fiktiv person. Ivar efterträddes som konung över Svitjod av Harald Hildetand. Harald var kung över Danmark, Svitjod, Götaland, Norge och Venders land. När han blir till åren sätter han sin brorson Sigurd Ring som lydkung över Svitjod och Västra Götaland.

Sigurd Ring benäms i tre olika historiska källor:  Gesta Danorum, Hervarar Saga och Sögubrot af Nokkrum fornkonungum. Randver, kung av Gårdarike (Rusland) och bror till Harald Hildetand, var Sigurds far. Den enskillt viktigaste händelsen i Sigurds tid vid den Svenska tronen var slaget vid Bråvalla, där han besegrar sin farbror i ett för sin tid enormt stort slag. Harald och Sigurd hade hamnat i luven på varandra. Vad det beror på kan man spekulera om; enligt en myt skall Harald ha insett att han blev gammal och skulle dö av ålder och därmed inte få chansen att komma till Valhall. Därför bad han Sigurd att ge honom möjlighet att dö i ärofull strid. Med tanke på efterföljderna av slaget så är det troligt att det låg andra skäl bakom.

Slaget vid Bråvalla var av gigantiska proportioner. De båda sidorna skall ha förberett sig i sju års tid inför bataljen och 200000 man skall ha samlats och de skulle ha huggit ner hela skogar för att få materiel till långbåtarna som transporterade kombatanterna. Den Svenska hären skall ha haft 3000 båtar, medans den Danska sidan hade så många att de kunde marchera över sundet till fots. Här förstår man att skalden överdriver rejält; troligtvis mer än tiofallt. Även om det skulle vara en tjugofaldig överdrift innebär det att det är otroliga armeer som ställdes upp, med tanke på att detta hände på sjuhundratalet. Hjälten Starkad (eller Starkadr) skall ha kämpat på Sigurds sida. En väldigt intressant detalj i det hela är att mannar rekryteras från grannländerna: Ester, Ruser, Finnar, Angler, Saxare, Irländare, Norrmän, osv. Detta tyder på att man i Svitjod och Dana har mycket goda relationer till dessa sina grannländer. Troligtvis på grund av släktskap. Då sträckte sig identiteten över landsgränserna – släktskapet mellan folken (eller åtminstonde släktskap mellan de styrande ätterna) fanns i mannaminne eller i sånger.

Hur som haver, Sveaflottan gick i land i östergötland, där man mötte Danahären vid Bråviken. Enligt de överdrivna uppgifterna stupade 40000 man. Harald dog i strid och red med valkyriorna till Valhall där han nu äter och dricker gott vid sina förfäders sida. Sigurd Ring gick segrande ur striden och blev därmed kung över Svitjod, Västergötland, Östergötland, Danmark, Norge och Venders land.

Sigurd fick en son vid namn Ragnar. Ragnar kan, om man spetsar till det, betraktas som Sveriges och Danmarks senaste ”stamfader” och förklaringen är följande. Enligt de Isländska sagorna skall Ragnar ha fått fyra söner: Sigurd Ormiöga, Björn Järnsida, Vitsärk och Ivar Benlös. Sigurd Ormiöga ärver hela faderns kungarike så när som på Svitjod, som tillfaller Björn Järnsida. Björn Järnsida grundar Munsöätten vilken fem generationer senare Erik Segersäll tillhörde.


En början

Det är den första folkstrid jag minns,
då de på spjutuddar spetsade Gullveig,
brände henne i Hars hall inne,
tre gånger brände de den tre gånger födda.

Odin kastade uddjärn i flocken:
det var den första folkstrid i världen;
asaborgens brädhägn bröts ned,
fram gingo vanerna på fältet med galder.