Om alibi för systemkritiker

Det var längesedan jag skrev här på bloggen. Orsakerna har varit flera men idag tänkte jag ändå diskutera ett fenomen som har kunnat observerats i Sverige under åtminstonde en tioårsperiod; mycket längre än så om man expanderar resonemanget.

Idag kan man i SvD läsa om hur invandrare i Sverige årligen donerar pengar till vänner, släktingar och organisationer i utlandet (oftast hemländerna). Det rör sig om väldigt stora summor; hur mycket pengar det handlar om vet man inte då Svenska myndigheter inte har brytt sig. En summa som tas upp i artikeln är donationer (s.k. remitteringar) från västländer till U-länder av ett värde på tre gånger världens samlade bistånd till dessa länder. Hur mycket pengar som strömmar ut ur Sverige vet man inte – artikelförfattarna (Jan O Karlsson m.fl.) menar att det är viktigt att myndigheterna rapporterar korrekta siffror till världsbanken. Jan O tycker att det är viktigt att samla kunskap om remitteringarnas art, volym och mottagare men lyckas inte motivera varför.

Vidare kläcker man i artikeln ur sig några fakta som jag reagerade på. Exempelvis säger man att bland Sveriges befolkning är över 13% födda i utlandet. Alltså första generationens invandrare. Varför uttrycker man detta faktum? Vad har det för relevans? Det skulle ju nämligen kunna fungera som en ögonöppnare för läsaren att vi har haft en ohållbar invandringspolitik. Begrunda meningen där denna fakta presenteras:

Sverige är också ett stort och viktigt invandrarland. Över tretton procent av Sveriges befolkning är född utomlands. Många av dem skickar pengar till släktingar och anhöriga i sina ursprungsländer. De insatser som görs av Sveriges kanske viktigaste biståndsarbetare är osynliga. Det är inte värdigt Sverige.

Med ord som ”viktigt” och ”insatser” och ”värdigt” framstår det som att Jan O anser att detta är något gott, ett intryck som man får i resten av artikeln. Men det är ändå något här som inte stämmer. Kanske är det långsökt men jag får en känsla av att hela artikeln egentligen går ut på att få läsaren att reagera mot detta utflöde av resurser ur landet. Ett intryck som stärks när man läser de arga kommentarerna till artikeln.

Artikelförfattarna framställer dessa donationer som något gott. Han hyllar dessa personers givmildhet och han argumenterar för att Sverige bör hjälpa dessa i deras strävan. Personerna som donerar väljer ju att själva ha en lägre levnadsstandard för att höja släktingarnas. Därför bör Svenska staten stödja dessa biståndsarbetare, bland annat genom att sänka kostnaderna för remitteringar till utlandet. Underförstått i det resonemanget är att det är fullt möjligt att leva i Sverige på olika grader av levnadsstandard, utan att det lider någon nöd på en. Är det vad Jan O verkligen vill förmedla? Svensken är nog vid dethär laget medveten att arbetslösheten och bidragsberoendet är extremt högt bland invandrare, i visssa grupper mycket större än hos andra invandrargrupper (jämför: holländare och somalier). Om läsaren kan addera 2+2 kan denne göra följande slutsatser:

1) Den genomsnittlige utomeuropeiska invandraren lever i stor utsträckning på bidrag.

2) Dessa bidrag finansieras i huvudsak av Svenska skattebetalare.

3) Bidragen invandrare får räcker tydligen till att en ansenlig mängd pengar avsätts till anhöriga i hemländerna. ”Minimal levnadsstandard” gör inte skäl för orden uttrycket är sammansatt av.

4) Svenska skattebetalare finanseriar ofrivilligt och utan att ha blivit tillfrågade människors leverne och organisationers verksamhet i andra länder.

Jag frågar mig om inte Jan O m.fl. själva inser att läsaren skulle göra dessa slutsatser och om det egentligen är avsikten med artikeln så kan jag bara dra slutsatsen att man försöker framställa detta som något bra för att få ett alibi. Jan O kan inte anklagas för att hetsa mot invandrargrupper som dränerar landet på resurser. Han skriver att detta är något fint, men efterlyser ändå grundlig inspektion för att ”får mer kunskap”. I vårt land gör man inte ens kartläggningar av de mest fundamentala och basala saker inom vissa områden, medan vi är världsledande inom kartläggning av andra områden (folkbokföring, näringsdekrlaration mm). Är Jan O i själva verket en kritiker av det rådande systemet men skriver artikeln på ett sådant sätt att han blir immun mot rasistanklagelser?

Den uppmärksamme läsaren kanske funderar över vad det är för organisationer jag syftar på att man donerat till. Det har uppdagats att personer i Sverige har fejkat handikapp och genom det nya systemet där en handikappad kan välja sin egen son/dotter/anhörig som assistent kunnat lura systemet på mångmiljonbelopp. Det har också uppdagats att pengar som man lurat till sig donerats till Al Qaida. Sitter inte på en källa för detta just nu men hittar jag den skall jag komplettera med den. Här tar man upp fusk med assistentersättningen.

Slutligen vill jag säga några saker om välfärdsystemet.  Tanken med våra ersättningssystem är att de som för tillfället står utan jobb skall klara livhanken, och skulle man få ett barn skall inte bristande ekonomi tvinga folk till infanticide. Allt i sin ordning så länge inte systemet missbrukas. Systemet bygger på en vilja att bidra till det gemensamma. Missbrukas systemet undergräver det viljan att bidra. Hur ser situationen ut anno 2011? Uppenbart är att enorma summor pengar årligen flyttas från Svenskar till invandrargruper genom vårt välfärdssystem. Hur mycket vet vi inte. Sådant förs ingen statistik kring. Nu vet dessutom många Svenskar att dessa inte enbart finansierar hundratusentals invandrares leverne via skattesedeln, utan man finansierar även deras släktingar i andra länder. Pengar som försvinner från Svenska marknaden och dränerar inte bara förtroendet för välfärdsystemet utan även Sveriges ekonomi. Det kan vara en poäng att notera att detta knappast kan sättas i system om man inte har en välfärdsstat att mjölka på pengar. Balter och Polacker som jobbar kortare perioder på Svenska byggen och tar med sig en rejäl lön till hemlandet efter avslutat arbete tror jag inte folk i gemen har problem med. Skall man då slopa välfärdsstaten? Jag kan tänka mig att många som vill nedmontera ersättningssystemen kan få vatten på sin kvarn. Om de vågar ta upp dethär missbruket som argument är dock mindre troligt. Men likt Jan O kan nog de liberala tankesmedjorna lyckas linda in det så det låter bra. Troligtvis att man kombinerar nedmonterande av välfärd med arbetskraftinvandring så blir näringslivet dubbelnöjda. På kort sikt. På lång sikt kommer de tvingas lägga ner eller fly landet. Men det hör inte hit. Uppenbart är att det uppstår problem när man kombinerar välfärdsstat med mångkultur, något som Oskorei konstaterar här. Man får nog helt enkelt tvingas göra ett val; antingen välfärdsstat eller mångkultur.

Det finns otaliga fler exempel på att människor med alibi kan kritisera sytemet medan det omvända gäller för personer utan alibi. Tanja Bergkvist är ett lysande exempel. Som Sveriges främsta kritiker av genusvansinnet har hon gjort ett förträffligt jobb, delvis i skydd av sitt alibi som kvinna och mamma. Hon besitter dessutom stor humor och äger en vass penna. De första som fick utrymme i de stora dagstidningarna att öppet kritisera aspekter av massinvandringspolitiken var personer med ursprung utanför Sverige. Jag läser frekvent forumet flashback och det är inte alls ovanligt att man läser meningar i stil med: ”hur kan jag vara rasist, jag är ju själv blatte…”. Det verkar ligga inbäddat i folks tankemönster detta, och det är något typiskt obra.